I am grateful today
Hej!
Jag är så himla trött just nu. Har sovit dåligt inatt, och sen haft en ansträngande dag. Inte fysiskt direkt, men väldigt mentalt.
Vi har haft andra delen av samtalsmetodik idag. Jag har lärt mig hur man som terapeut ställer rätt frågor (öppna, slutna, ledande, utmålande mm) och speglar ("Så du känner dig stressad och det påverkar din relation med vännerna").
Det är så himla svårt. Att inte få det att låta som ett förhör, att inge förtroende men fortfarande tänka medan patienten tänker. Och man är ju himla dålig på det. Ett terapisamtal är så annorlunda från ett vardagligt samtal, så man går liksom emot alla naturliga svar man kommer att tänka på. Tränar man mycket kommer man säkerligen bli bättre.
Men det är ändå jobbigt att inte vara bra på själva essensen av det man spenderar fem år att studera till. En psykolog som inte är så bra på att prata. Det finns liksom inte. Men tänk om jag efter fem år kommer på att jag nog inte har någon talang för det här med samtal. Att psykolog nog inte är min grej.
Som tur är var det många idag som tänkte samma sak. Hörde många tankegångar i stil med "Fan vad svårt det här är. Ja, man kan väl alltid bli forskare istället..".
Men. Idag, eller kanske det senaste, känner jag hur glad jag är att jag går på just Karolinska. Det här har jag nog sagt några gånger förut, men stå ut med mig. Jag ville ju egentligen inte gå här, just för deras kliniska och medicinska inrikting. Tyckteatt jag hellre ville gå på ett universitet som arbetade med de "vanliga" synsätten. Men har mer och mer förstått att Karolinska har siktet inställt på framtiden. Hjärnstudier, biollogiska perspektiv och vetenskap är framtiden. Resten av lärosätena är kvar i KBT-tänket, och jag tror det är lite riskabelt.
Det är klart att jag är subjektiv. Vi är omgivna av läkare, forskare och vetenskapsmän, och får hela tiden höra att det här är det bästa. Men jag börjar verkligen tro det. Jag är så tacksam att få gå här. Och att jag ska få gå här fyra år till! Idag när vi stod och lyssnade på exempel på ett terapisamtal med rätt frågor, kände jag verkligen hur kul det här är! Lycko mig!
Ett par kommentarer till bilden bara; 1) I bakgrunden ser ni får matsal Jöns Jakob, även kallad Jönsan (uppkallad efter Jöns Jakob Berzelius, som kom på det periodiska systemet. Såklart) och 2) Jag håller i en skum-höna som jag och Ronja fick GRATIS av kafeterians sura kassörska. Det här är alltså en sjukt stor ynnest, att få något gratis av henne. Jag och Ronja var så stolta. Hon tycker nog verklgien om oss.
Sova sova!
Jag är så himla trött just nu. Har sovit dåligt inatt, och sen haft en ansträngande dag. Inte fysiskt direkt, men väldigt mentalt.
Vi har haft andra delen av samtalsmetodik idag. Jag har lärt mig hur man som terapeut ställer rätt frågor (öppna, slutna, ledande, utmålande mm) och speglar ("Så du känner dig stressad och det påverkar din relation med vännerna").
Det är så himla svårt. Att inte få det att låta som ett förhör, att inge förtroende men fortfarande tänka medan patienten tänker. Och man är ju himla dålig på det. Ett terapisamtal är så annorlunda från ett vardagligt samtal, så man går liksom emot alla naturliga svar man kommer att tänka på. Tränar man mycket kommer man säkerligen bli bättre.
Men det är ändå jobbigt att inte vara bra på själva essensen av det man spenderar fem år att studera till. En psykolog som inte är så bra på att prata. Det finns liksom inte. Men tänk om jag efter fem år kommer på att jag nog inte har någon talang för det här med samtal. Att psykolog nog inte är min grej.
Som tur är var det många idag som tänkte samma sak. Hörde många tankegångar i stil med "Fan vad svårt det här är. Ja, man kan väl alltid bli forskare istället..".
Men. Idag, eller kanske det senaste, känner jag hur glad jag är att jag går på just Karolinska. Det här har jag nog sagt några gånger förut, men stå ut med mig. Jag ville ju egentligen inte gå här, just för deras kliniska och medicinska inrikting. Tyckteatt jag hellre ville gå på ett universitet som arbetade med de "vanliga" synsätten. Men har mer och mer förstått att Karolinska har siktet inställt på framtiden. Hjärnstudier, biollogiska perspektiv och vetenskap är framtiden. Resten av lärosätena är kvar i KBT-tänket, och jag tror det är lite riskabelt.
Det är klart att jag är subjektiv. Vi är omgivna av läkare, forskare och vetenskapsmän, och får hela tiden höra att det här är det bästa. Men jag börjar verkligen tro det. Jag är så tacksam att få gå här. Och att jag ska få gå här fyra år till! Idag när vi stod och lyssnade på exempel på ett terapisamtal med rätt frågor, kände jag verkligen hur kul det här är! Lycko mig!
Ett par kommentarer till bilden bara; 1) I bakgrunden ser ni får matsal Jöns Jakob, även kallad Jönsan (uppkallad efter Jöns Jakob Berzelius, som kom på det periodiska systemet. Såklart) och 2) Jag håller i en skum-höna som jag och Ronja fick GRATIS av kafeterians sura kassörska. Det här är alltså en sjukt stor ynnest, att få något gratis av henne. Jag och Ronja var så stolta. Hon tycker nog verklgien om oss.
Sova sova!
Kommentarer
Trackback
